Hur vi började dreja - Moja Keramik

Moja Keramik grundades ursprungligen av mig (Marielle) och min lillasyster Amanda. Vi hade båda drömt om att gå en keramikkurs i evigheter men fick aldrig riktigt tillfälle. Tillfälle kom äntligen i samband med att Amanda skulle fylla 23 och vår mamma tog initiativ till att boka in oss tre på en liten helgkurs hos en enskild keramiker ute på landet.

Lördagen den 16e Oktober 2021 var dagen som ändrade allt. 

Förväntansfulla och nervösa åkte vi ut till den lantligt belägna keramikstudion. Keramikerns tomt låg idylliskt till en halvtimme utanför Göteborg. Trädgården var fylld med egenskapade keramiska dekorationer och på den böljande gräsmattans bortre ände stod en röd byggnad i torpig känsla där keramikverkstan fanns på markplan. Det var ett rum på kanske 20kvm där varje vägg var fylld av hyllor med pågående och färdigbrända keramikska alster, glasyrhinkar från golv till tak, ett stort arbetsbord i mitten av rummet och två drejskivor.

Damen hälsade oss välkomna och började med att gå igenom upplägget för den lilla kursen. Den första lördagen skulle vi få skapa vid drejskivan och bordet. Dagen efter skulle vi komma tillbaka för att beskicka (trimma/snygga till) det drejade och fortsätta med handskulpterandet. Några veckor senare skulle vi få komma tillbaka ytterligare en gång för att glasera våra kreationer, efter att de skröjbränts. (Läs mer om  keramikprocessen).

Hon hade en rund, toppmatad brännugn i ena änden av rummet och vi fick en glimt av hur den var fylld till toppen med tallrikar, skålar och muggar, staplade huller om buller, redo att brännas sin första omgång.

Keramikern gav oss en genomgång i hur man drejar. Hon visade konande, centrering och hur man skulle forma lerklumpen till en cylinder. Det såg enkelt ut när hon gjorde det och det kliade i fingrarna att få prova. Men eftersom det bara fanns två drejskivor blev det att Amanda och vår mamma fick börja. Själv var jag också sugen på att handbygga en stor tekopp så jag fick lite snabba tips om hur jag kunde arbeta med ringlad lera för att skapa min önskade form.

Vår mamma hade gått folkhögskola i konst när hon var yngre och drejandet verkade sitta i ryggmärgen trots att det var många år sen sist. Även om hon märkligt nog inte verkade ha tålamod att följa alla instruktioner fick hon till både skålar och ljusstakar.

Amanda som var helt ny på drejandet kämpade en del med centreringen i början, som det brukar vara, men lyckades också skapa riktigt fina små skålar och cylindrar under sin tid vid drejskivan.

Parallellt med deras drejande kämpade jag på med min tekopp. Vissa som ringlar lera gillar att bevara texturen på lerkorvarna man staplar på varandra men jag ville ha en slät yta så jag satt som i trans med att arbeta med den handskulpterade formen för att få den så jämn som det bara gick. Keramikern gav mig uppmuntrande ord mot slutet av muggens skede att den nästan såg drejad ut. Såhär i efterhand håller jag inte riktigt med men det var oavsett en väldigt meditativ upplevelse att låta händerna forma leran nästan på autopilot.

Slutligen var det min tur att testa att dreja. Jag som är en ganska kreativ själ med en "kan själv"-attityd i samma liga som Lotta på bråkmakargatan, var inte alls beredd på hur svårt det skulle vara. Centreringen kändes omöjlig. Chamotten (ungefär som grus som finns i viss lera för att ge den mer stabilitet) peelade mina händer tills de ömmade och jag hade lerig gegga överallt.

Mina första alster såg mest ut som soppa under skapande-processen och jag, som inte ville att all lera skulle försvinna, försökte "lappa tillbaka" den mjuka lergeggan uppe på min ocentrerade klös. Keramikern gav mig då den bevingade kommentaren "Nu vet jag inte vad du håller på med" och jag skrattade lite nervöst och sa att jag gillar att köra mitt eget race.

När dagen var slut hade jag ändå mirakulöst nog lyckats få ihop en lite samling med skeva former. Jag kände blandade känslor av frustration över att det var så svårt men också en överväldigande lycka. Som i att det här inte var sista gången. Det var en ovanlig känsla att vilja fortsätta med något jag var så otroligt dålig på men leran hade snabbt fått både mig och min syster på fall.

När vi åkte tillbaka den tredje gången för att glasera valde jag en vit blank glasyr och sprätte på lite svart. En stil jag tog med mig till framtida alster också.

Att den här lilla helgkursen resulterade i vad som nu är mitt heltidsjobb med flera anställda var inte riktigt vad jag hade förväntat mig.

Fortsättning följer...